Tankar efter starten...
Nu har vi kommit in i den vanliga serielunken, matcherna duggar tätt
i både div 2 samt div 1 reserv. Nya Marstrand visste vi inte vart vi hade.
Träningsmatcherna gav ju inte många vinster, det hade ju dock varit en bonus.
Vi fick riktigt bra motstånd som gjorde oss ganska starka inför starten av div 2.
När de nya klubborna är "hookade", nya skorna inköpta, träningskläderna insvettade,
overallerna är tryckta och utdelade, de nya snygga reserv/uppvärmningströjorna är
nedpackade. Kan vi satsa på att bara spela Innebandy...
Mycket nya spelare har valt att komma till Marstrand, detta är ju fantasktiskt roligt
för vi verkar ju vara en ganska mysig och välskött klubb. Eftersom folk väljer att
spela med oss.Tyvärr så var det ju -90 årgången som vi ville satsa på, men där
trillade det av spelare i parti och minut. Att vara 18 år och inte motiverad till att
fortsätta utvecklas som person och innebandyspelare, känns för mig ganska
avlägset. Men vill man inte så är det svårt att tvinga. Men med facit i hand så
har vi fått ihop ett enormt bra lag, innebandy kompetensen är otroligt hög. Är
5 spelare borta så spelar det ingen roll, 5 andra tar chansen och det är ju det
som är så Jävla roligt och skönt.
De 27 mål vi gjort under de inledande matcherna varav 12 olika målskyttar,
detta påvisar den bredd årets Marstrand besitter. Sedan så har ju några av de
spelare som värvades som målskyttar presenterat sig. Annika Jeppsson med
sina 6+2 , Astrid Jonasson 4+4.
Marstrand har startat serien riktigt bra utan att spela på topp, men det krävs att
alla verkligen gör sitt jobb. Varje träning och varje match ! Alla vill slå oss och
för varje vinst kommer vi närmare en förlust. Nu börjar en ny träningsvecka,
bara det är motiverade och härligt att ha med sig när arbetsveckan känns tung.
Damansvarig:
Martin Gustafsson
att vara 90 och inte känna att innebandy är allt tycker inte jag är samma sak som att vara 90 och inte vilja utvecklas som person.klumpigt skrivet. vi har ju faktiskt fått tillbaka jessica :D vilket jag tycker är jätteroligt och det i sig innebär ju att hon vill utvecklas som person .
Klumpigt vet jag inte, Svårt att kunna nämna allt i en kort text som ovan, men man kan inte få med allt om allt och alla.
Tanken var ju inte att hoppa på någon, jag tycker det är jätteroligt att Jessika är tillbaka och hoppas att Stina kommer hon med. Men att fyra stycken med VM-Guld i bagaget inte vill fortsätta spela innebandy är ju märkligt i mina ögon. Men de andra spelarena som varit med nu i 3 år, ger jag all "kredd".
Själv är jag ju uppvuxen med idrott och har alltid satt idrotten i första rummet där hockeyn blev en livsstil. Trots att jag spelare i tre lag under ett tag, 2 träningar om dagen vissa veckodagar. Ingen annan klagade på min tid, man ställde upp och körde på. Spelade minst två matcher/helg B-junior, A-junior eller A-lag. Resor till Mariestad, Tibro, Skövde, Nittorp, Norrköping, Skara, Borås, Falköping är några av ställena man såg minst en gång varje helg.
Detta medförde också en peronlig utveckling som jag aldrig kunnat få på nått annat sätt. Spela och träna med äldre, se och lära på varje träning. Man var tvungen att mogna trots att man var ung, även om man duschat först, ätit sin middag i bussen så fick de yngsta gå in och städa omklädningsrummet innan bussen gick hemåt i natten. Det fanns/finns så många oskrivna regler som man bara följde. Juniorerna fick alltid plocka upp puckarna på träningen, man respekterade, ställde in sig i leden och var tacksam för att man fick chansen att spela med äldre.
Idagsläget överlag är det för lätt att ge upp, inte gilla, inte tycka är roligt, inte bry sig. Det blir mer ungdomar som slutar med sin idrott, sitter hemma och surfar, spelar spel på sin dator, hänger på stan. Har man sagt en sakeller bestämt sig, tackat ja, skrivit ett kontrakt så är det en skyldighet att följa det. Hur skall det annars gå i arbetslivet?
Exempel:
Chefen:
-"Pelle, tvättar du toletterna på lagret och städar omklädningsrummet! "
-Nä det tycker inte jag är roligt, jag slutar!
Jag hoppas att de andra tjejerna också skall sakna laget, innebandyn, glädjen att tillhöra ett lag, vill komma tillbaka och köra.
// Martin
//
Du har helt rätt Martin, otroligt välskrivet. Samhället är på väg åt fel håll, få ungdomarna att förstå hur bra de har det i föreningslivet.
Att du orkar engagera dig i allt så otroligt mycket, det gör oss andra till lata åskådare. ;)
Har din blogg som startsida !
Trogen läsare
ja men det var inte riktigt ett påhopp mot dig utan snarare en tanke på hur vm tjejerna ser på det du skrev och att de skulle se det som ett påhopp på dem att de var dåliga som pausade i sitt innebandyspel. vad jag vet så är iallafall en tjejs sug på att komma tillbaka mycket stor. men en sådan här grej kan växa och bli så himlans stor, åt fel håll. det var mera så jag menade.
